Idag har jag förlorat min bästa vän. Vet att han har det bättre nu men det innebär inte att jag inte saknar honom. Fick 11,5 år tillsammans med honom. Och under den tiden har vi upplevt mycket tillsammans. Vi delade på en 90 säng i rätt många år. Han fanns där när jag hade ångest, när jag var ledsen och när jag var glad. Alltid fanns han där som en tröst. Han lyckades få mig att bada i bäcken en vår när det var alldeles för kallt. Han var världens snällaste hund och jag fick göra vad jag ville. Det finns kort på honom där han har en t-shirt på sig. Och andra där han har solglasögon och keps på sig. Han protesterade sällan. Vissa dagar var katterna extremt jobbiga mot honom, men snäll som han är sitter han bara still och hoppas att de ska sluta gosa med honom.
Under våra år tillsammans blev jag allergisk mot honom, men jag skulle inte vilja påstå att jag slutade gosa med honom för det. Han fick inte sova i min säng mer, men det ändrar inte på att jag ändå la mig bredvid honom ibland. Han är ju min lilla bebis. Jag kommer sakna stunderna då man kom in genom dörren. Då han blev så överlycklig över att få se en.
Hans sätt att tigga godis så fort han såg mig är andra saker jag kommer komma ihåg. Han lyckades alltid charma mig och på ett eller annat sätt så lyckades han få sig godis nästan dagligen. Älskade lilla Leon <3
